Livet är en resa. Min resa är upp o ner, ständiga rus i båda riktningar, härlig o hemsk, ja lever i det o kan inte komma ifrån mig själv. Hur mycket medicin ja än får för att minska impulsiviteten, dämpa ångesten efter magiska-manier så kommer ja aldrig ifrån mig själv. Ja vill inte heller tappa de som är JA, har accepterat att the bumpy-ride är hur ja rider genom dagar och år. O även om ja i mörka dagar önskar att ja vore "normal", längtar efter att hitta ett "lagom" så inser ja att ja vore halv utan det galet glada. Så ja vill inte byta ut den ja är. Bara hitta mer förstående till varför ja faller så djupt, hitta lösningar till de svarta. För de ljusa överaktiva i hjärna/hjärta/hela mig klarar ja mig inte utan, de gör mig förälskad i våren fast de är mitt i vintern, ger mig möjligheten att i hjärtat leva "högre" än "normala", se allt de goda i människor. De ger mig drömmar som lämnar hopp även vaken.