Ett för alltid hejdå.
Idag är det tre år sedan jag inte kunde "rädda" Jim längre.
Idag, för tre år sedan jag fick förbannelsen att veta hur det lät när han hängde sig.
Ljudet av det repet kommer för alltid finnas i min själ, som en mardröm som var verklig.
Den här dagen kommer alltid vara dagen som jag inte räckte till.
Jag var den som inte tog mig in i tid, jag var den som inte sa precis rätt ord, precis den dagen.
Det spelar ingen roll hur många som säger att det inte var mitt fel, att det inte fanns "rätt" ord.
Någonstans förstår jag att han förmodligen hade gjort det ändå.
Även om jag sagt andra ord hade han bestämt sig.
Men det var jag som fick höra hans sista hejdå, han la det hos mig och det är tungt att bära.
Sen satt jag med honom i två dagar, utan att han kunde säga förlåt, utan att han kunde höra mina förlåt.
För att sen ligga med örat mot hans bröstet, höra hans sista hjärtslag när dom stängde av maskinerna.
Det får jag leva med i resten av mitt liv.
Jag saknar honom, jag är arg på honom, och jag går fortfarande sönder av att inte kunnat rädda honom.
Idag och i två dagar framöver, i resten av mitt liv, är jag lite mer trasig än resten av året.
"Vi ses i tusen världar."
Jim.
