Vänner är medecin.
Mitt liv är fucking hopplöst,
olyckor slängs överallt på min väg.
Ja är så trasig i själen av minnen om alla svek,
psykiskt helt slut av påminnelser av döden,
fysiskt obotlig me dubbel diagnoser.
Men ja snubblar fram ändå,
på grund av detta,
klarar ja allt:
VÄNNER som bygger saker utan ritningar me mig o står kvar i vått o torrt o gör motvind till medvind
(Min G, min syster o stöttepelare)
VÄNNER som precis som ja måste boka avbokningsbart för att inte sista-minuten-fly-in-i-garderoben o som får mig att våga köra fel leende
(Min Betty Boo, mitt skratt i mörkret)
VÄNNER som finns där både i mani glädje i planering av tema fester o svarar på sorg samtal från Max parkeringar
(Mitt fantastiska födelsedagsbarn Anna)
VÄNNEN som är klokare än många vuxna, har den vackraste själen o som snart växer om mig
(Min dotter, min mening, mitt hjärtebryn)
Tack för att ni finns!!!
