Fröken Bulimi och dagen som börjar om.
Det ätstörda i mig saknar mina revben, eller mer som att se mina revben...
Låter det sjukt?
Att sakna att vara underviktig, smal så att ja tydligt kunde se mina revben även när ja stod upp...
De är sjukt, jag vet de, men de finns en del i mig som saknar de ändå.
Delen som jag kallar fröken bulimi, hon är sjuk, men hon är en del av mig, något ja lär mig leva med men försöker att inte lyssna på, men hon övertalar de andra delarna att vi saknar det.
Att inte kunna sitta på stolar utan en kudde under mig, för då fick jag blåmärken av att ben mötte hårt underlag.
De finns dagar som fröken bulimi tar över, då saknar ja nästan allt med att vara sjuk-sjuk i ätstörningen.
Dagar när ja ser hur allt med mig är fel, dagar när ja ser tydligt hur ja misslyckas med allt, bara är sjuk och meningslös.
Dagar när ja blir fröken hopplös, hon som bara är i vägen o ingen kan älska.
Då blir de svårt att inte spy upp ångesten, ibland tar jag återfall, väljer att vara svag, sen växer ångesten för att ja "gick på" mitt eget bullshit o cirkeln är sluten av fröken hopplös...
För de är mycket att gå upp ca 20 kg på två år, de är många storlekar o mycket jobb med ångesten.
Man kan säga vad man vill om att ja ser friskare ut nu, de är säkert sant, men inte lätt för mina ögon att se.
O att människor ständigt tror att jag är gravid och måste påpeka att "ja ser så mycket bättre ut när ja lagt på mig" hjälper inte till.
Vi i den här kroppen tar illa upp av handen på magen och vi hör bara "lagt på mig" biten.
Ångesten o fröken bulimi bankar på varje morgon ja ska ta på mig, inget känns lätt att visa sig i, allt sitter fel, allt är tajt.
De är bara runda former inga revben som står ut...
Idag är en sån dag.
När fröken har övertalat hela mig att vi saknar mina revben.
För ja är sjuk ändå, allt gör ont, de förbannade skelettet ingen ser längre gör så ont att ja vill ge upp...
De är en sån dag.
Men nu börjar vi om, dagen har bara börjat, så ja tar med mig de osynliga skelettet, fröken bulimi, alla andra personligheter i denna sjuka kropp och drar till lab.
Kanske dom kan tappa mig på ångest när dom ändå ska tappa blod!!
Ut med er i solen mina vänner/S