Livet är en resa. Min resa är upp o ner, ständiga rus i båda riktningar, härlig o hemsk, ja lever i det o kan inte komma ifrån mig själv. Hur mycket medicin ja än får för att minska impulsiviteten, dämpa ångesten efter magiska-manier så kommer ja aldrig ifrån mig själv. Ja vill inte heller tappa de som är JA, har accepterat att the bumpy-ride är hur ja rider genom dagar och år. O även om ja i mörka dagar önskar att ja vore "normal", längtar efter att hitta ett "lagom" så inser ja att ja vore halv utan det galet glada. Så ja vill inte byta ut den ja är. Bara hitta mer förstående till varför ja faller så djupt, hitta lösningar till de svarta. För de ljusa överaktiva i hjärna/hjärta/hela mig klarar ja mig inte utan, de gör mig förälskad i våren fast de är mitt i vintern, ger mig möjligheten att i hjärtat leva "högre" än "normala", se allt de goda i människor. De ger mig drömmar som lämnar hopp även vaken.
Tjoliflax omvärlden.
Nu ska ja o morsan dra till storstaden.
Åka buss, donde esta taxibus, japp de är spanska, cooool igen.
På riktigt är ja kass på detta språk men dom tycker ja är charmig som försöker.
Sen har denna övning på snorkling i poolen, gjort två saker me mig...
Ja är inte såååå cool att ja ger mig ut i havet själv än så se är poolen som gällt.
Ett, ja wooopa wipsidoar wiii, varje gång ja kommer upp o är ap stolt o lycklig.
Bra grejer.
Ja flagar på axlarna, mindre bra sak...
Men de är de värt för nästa gång ja o lillan reser ska denna förut sjukt rädda mamma snorkla runt me min lilla fisk till dotter :)
Så av brända axlar som behöver vila lite, å insidan av bebben, visste inte att ja hade muskler där, blir de shopping o vilse vandring idag.
Ha de super hemma i Sverige o lev här o nu.
Vips kan vem som helt nämligen bli uppäten av hajar ;)
Löv S