De är personerna som gör tårtan!
I borås regnar de så mycket att om de va varmare hade man kunnat odla kaffe där.
De fick ja veta nu av min person Mary,
små saker som kan va bra o veta lär ja mig varje dag,
av de visa personerna som är mina personer!!
Ja är lyckligt lottad, ja har många personer.
Alla har olika människor till olika syften.
De är inte elakt, alla människor fyller olika behov.
Ja fyller oxå olika behov hos de som har mig som person.
En del gör en glad när man är ledsen.
En del kan man vara samhällskritisk o arg med.
Någon förstår hur ångset river i en.
En annan kan hjälpa en att se saker ur deras ögon,
som inte tolererar ens dåliga ursäkter till självdestruktivitet.
Alla har en plats i tårtan
(även smörgåstårtor räknas Frygan;)
o ingen bit är den andra lik.
De är lixom charmen med livet,
de är de som gör att de händer saker mellan människor.
Kemi o känslor bygger på olikheter.
Man är fattig om man bara har en smak på tårtan.
Idag va ja hos min nya doktor,
hon fyller oxå en bit i tårtan trots att ja inte gick hem med kallas känsla...
De är tungt att vara sjuk.
Ja är ändå posetiv näst in till jämt.
Men de är skönt att skriva av sig när de negativa måste få komma ut!!
Ja orkar inte alltid höra att ja måste tänkta posetivt,
inte när ja får dåliga besked som skulle knäcka vem som hellst!!
(speciellt från dom som oftast ser allt svart,
o när ja inte orkar va solsken,
kommer med förslag på att ja ska va lite mer posetiv...)
Lutar mig mot trygga-texten o skriver AJ AJ AJ o HELVETE va orättvist de är!!
Ja måste oxå få gråta, skrika o gnälla.
Om ja kunnat de tidigare genom livet hade ja kanske inte haft så här ont.
Kommentarer om att livet inte alltid är lätt orkar ja inte nu för JA VET DE!!
För ja har inte gråtit när axlar hoppa ur led o inte gnält över hur ont de gjorde.
Ja blev så bra på att nochalera smärtan att ja inte kände den längre.
I efterhand kan ja se hur ja borde sagt ifrån om misshandeln o terrorn ja levde i.
Men ja hade inget egenvärde.
Min smärta va inte viktig, o de som inte döda härda...
Nu dör ja lite av de.
Ja hade inte kunnat ändra de sjukdomar ja föddes med.
Men ja hade kunat rädda mig från slagen,
som gjort att nerverna nu sitter i kläm emellan gamla frakturer ja inte sökte hjälp för.
"Du kan inte ha brutit revbenen för då hade du inte kunnat stå upp"
Ja stod upp o blev rädd när ja insåg att de borde gjort ont.
"Man kan inte bryta nyckelbenet o inte känna de"
Ja åkte in enbart för att ja inte kunde kissa
(tydligen samarbetar en nerv från blåsan med axlar)
då visade de sig att ja hade dubbelsidig lunginflamtion,
hostat av två revben o kunde se genom huden hur nyckelbenet "glappade".
De skrämmer mig nu att ja inte kan trotsa smärtan längre.
Den äter upp mig.
Ja KAN inte resa mig.
Trots att ja rullar ur sängen kan ja bara krypa visa mornar.
Ja gråter mig till sömns, kan inte dölja de längre.
Vaknar av att de fortfarande krampar i ryggen.
De är inte posetivt.
Ja försöker ändå vara glad.
Hittar saker ja kan göra med händerna när benen inte bär.
Trollar i huvudet fram lyckliga saker som ja lever på.
Ja är lyckligt lottad o försöker på alla sätt ja är förmögen till
att vissa min uppskattning till de som måste se elendet som är ja.
Men ja känner att ja inte räker till.
Vill vara som förut när ja kunde ge till alla ja mötte.
Utan att behöva spara energin till bara några.
Ja skäms att ja inte kan vara där för alla längre.
Att ja inte är övermänsklig längre o inte kan slå rätt axeln själv.
Vill vara super-Sara för min dotter, min man, min familj.
Inte en börda, inte en belastning.
JA de är tungt idag.
Men i Borås regnar de oftast o ja har en fantastisk person i mitt liv som berätta om de.
I mitt knä har ja en dator som ja kan skriva av mig på.
Ja är inte ensam trots att ja är svag.
Ja kommer hitta ett botmedel mot allt ont.
Ja kommer de för ja TROR de.
God natt alla mina personer.
Ja älskar er!
S.