Förhöjt Ångest Syntom... Kanske de heter...
Förhöjt ångest syndrom...
Kan de heta så?
En jävla massa bokstäver i diagnosernaa men ändå ingen koll på vad de betyder.
(kan de va adhd:n som möjligen trasslar till konsentrationen;)
De är iaf de ja har, kraftigt den sista tiden.
O ju mer medveten ja blir om mina rädslor, ju mer blir ja rädd,
för att blir rädd, o va de FAKTISKT handlar om.
(inte mina hittepå ursäkter så ja ska känna mig mer hmm normal,
eller inte behöva fejsa kärnorna som gör ont...)
Ja är precis livrädd för att dö, för att nån annan ska dö.
För att lämna o bli lämnad, rädd för den där punkten som sätts,
när nån inte längre KAN svara, fråga, bli arg, bli nåt alls...
När Jim gjorde som han gjorde blev de givettvis ännu mer tydligt att slut punkterna finns,
att döden finns, att ja inte kan rädda nån från sin egna vilja.
Att ja inte kan kontrollera andras liv o öden.
Att ja är maktlös i allt mitt "räddande"...
Ja visste att ja hade ett osunt kontrollbehov, men ja trodde bara ja hade de i mitt liv.
Med ätstörningarna, träningen, manin i städningen o att ha min egna röda tråd i ALLT ja tar mig för.
Kan man inte tro längre i vårat stök o brök i denna borg till längenhet vi har,
men de finns ett system i röran.
(återigen en kontroll för hur stöket ska stå..)
Men den sista tiden har ångesten för ALLT ökat på ett galet sätt,
som om döden biter mig i hälarna.
Katastrof tankarna kommer tillbaka från förr o inte bara knackar på utan tar över allt ja gör.
Ja döljer de mesta mästerligt för de har ja lärt mig innan o utan sen tidiga år...
Mina närmsta, min G, min Tan Tan o hemskt nog mitt allt till dotter,
dom ser o hör skräcken hur ja än vill hålla den osynlig.
Dom hjälper mig tillbaka till verkligheten.
Ett "jobb" som inga terapefter kan eller orkat hjälpa till me.
Ja har fått redskapen i terapin, o nu pusslar ja ihop något som kan vara bra för mig.
Men utan de här vinglösa änglarna i mitt liv hade ja inte ens velat pussla,
hade inte hittat en enda rätt bit tror ja...
Ja åkte inte på en semester som ja längtat efter, behöver o förtjänat.
Varför?
För att ja inte kunde lämna Alicia, för att mina vänner kanske skulle dö,
för att ja aldrig mer klarar av att inte hinna i tid att rädda nån.
Men sen kom ja på att mitt barn klarar sig en stund utan mig.
Att mina nära o kära inte är beroende av min ständiga närvaro.
Att vi alla behöver en paus från varandra, utan att förlora varandra,
bara växa själva lite.
Nu idag skulle min lilla dotter gå in på Willys o köpa chips.
Själv...
Ja hann, trots min vän i luren, tänka alla möjliga senarior som INTE är sanning utan mina störda tankar.
Hon kanske tappar plånboken, o blir ledsen eller får panik.
MINA fasor.
Hon kanske välter något, vilket är mycket möjligt för hon är ju mitt barn, o slår sig utan att våga visa de, blir ledsen o får panik.
MINA fasor.
Hon kanske inte kommer ut, aldrig mer kommer tillbaka...
MINA värsta tankar.
O detta bara genom att hon skulle handla chips.
Ja behöver en utandning för att inte göra mina fasor till hennes fasor.
Ja behöver nya pusselbitar...