Göra slut med en ätstörning...
Det är Inte de lättaste att "göra slut" med nån man sitter fast med, en del av mig själv.
Att "dumpa" tankar ja haft så länge att dom sitter som en exakt pass syd kofta över själen,
stickat av ett kliande garn som driver mig till vansinne..
Men ja kan inte ta av mig den ändå.
För ja blir som naken utan den, som att JAG skulle synas då,
den här personen som ätstörningen började med.
Den vi ville göra om, för den är så ful o så äcklig.
Vi ville passa in, vara vackra, få bekräftelse,
inte va fyllda med en ständig ångest o hela tiden känna oss fel.
(Ja pratar i vi-form när de kommer till min ätstörning,
pratar om "henne", kanske är de mitt sätt att ta avstånd från tvången.
Försöka skilja på "henne" o mig..)
Ja va ensam med en klump i halsen, olycklig utan att kunna prata om de...
Så då mötte ja "henne", min ätstörning, hon hjälpte mig att dämpa ångesten,
spy ur mig allt de ja inte gjort mig förtjänt av o sätta upp mål...
Om vi bara går ner 5 kg så blir vi lyckliga.
Om vi bara kommer i dom små jeansen kommer nån tycka att vi är snygga,
o då kommer vi också känna oss snygga.
Om vi går ner 5 kg till DÅ blir vi lyckliga...
Om vi bara kommer i en storlek mindre än målet DÅ blir vi fina...
Osv Osv...
Vi lärde oss att vara väldigt manipulativa,
för att få vara ifred när nån ville sätta käppar i hjulet innan vi nått något mål.
Dessa mål vi aldrig kom ikapp för hon ändra dom hela tiden...
O de gånger ja ville vara nöjd, för de har funnits många gånger ja velat tro på
snälla ord o längtat efter normala förhållanden.
Men ord är inte alltid sanna, förhållanden kan vara väldigt destruktiva,
i vart fall förhållanden som en redan destruktiv person väljer.
Livet är inte lätt för nån, elaka ord o fult skvaller får alla mer eller mindre genom sin uppväxt.
De är bara att hos en del sätter det sig som klister i tankarna.
O då, efter varje smäll har hon skrattat åt mig, spätt på orden, frågat:
"Vem trodde du att du va?"
"Är du så dum så du gick på de?"
sen funnits där, gett en lösning, gjort mig beroende av henne, som enda utvägen mot ångesten.
Jobbat som en sociopat, bygga upp, riva ner o därför är de väl så svårt för mig att hantera de.
För JA är min egna sociopat, JA lät henne komma, JA lät henne stanna,
JA väljer att mata henne...
Mitt ansvar, min kropp, mina tankar.
Därför va de svårt att ens säga de, JA har en ätstörning...
De är mycket lättare att hitta ursäkter för missbruket, för de är hon, ett av alla missbruk ja brukat,
den som håller sig kvar för hon är inte olaglig...
Ja är expert på att ta tag i de "imorgon", lyssna på råd o söka hjälp "när de lugnat sig",
ja har inte skyllt ifrån mig på alla som sårat mig, men ja har ursäktat de med att dom har haft rätt.
Valt själv att bara ta till mig elaka ord o kritiken om mig o min kropp,
inte vågat släppa in komplimanger för de gjorde så ont att bli bränd.
Fast ja alltid varit älskad av vänner o familj,
haft förutsättningar att bli "trygg".
Så har ja valt att stanna i ett utanförskap, för sparka på mig själv kan ja.
Allt annat är ja rädd för, de kan misslyckas...
Om ja inte hade min dotter vet ja inte om ja vågat ta steget ifrån de än.
Men de FÅR inte påverka min dotters liv, de har de säkert redan gjort o de skäms ja för.
Hon är van vid en mamma som är "sjuk" skillnaden nu är att ja inte kan hitta på mer ursäkter för mig själv.
Min kropp har gett upp o ja har lovat henne att aldrig ljuga.
Så nu tar ja mitt ansvar, försöker så gott de går.
O ja inser hur trött ja är på att vara gift med detta gift,
ihop med dessa tankar o moster-mönster,
så trött att ja vill kräkas...
Humor på nåt sätt att bäst beskriva de som om ätstörningen äter upp mig...
De är skönt att skriva av sig, ja vet inte om nån egentligen läser de,
men de är ändå skönt att sätta ord på de.
Nu ska ja mysa med mitt ljus i livet,
lilla hjärtat som inte vet hur mamma just nu kämpar för att godkänna de vita brödet.
Men en sak vet hon, för de tjatar ja hål i huvet på henne,
att hon är de bästa som hänt mig o att hon ALLTID är älskad som hon är.
S.