Oförståeliga död.
Så här känner jag, de är min sanning, mina känslor och inget illa menat mot andras förluster, alla har olika upplevelser o uppfattningar.
Att "Komma över" när en närstånde begår självmord är för mig så mycket svårare än sorgen vid andra dödsfall.
Det ligger så mycket skuld och skam i att inte ha räckt till, inte sagt rätt ord, inte kunnat hjälpa eller rädda honom eller henne.
De ligger så mycket sorg i att han eller hon inte såg allt fint dom hade runt sig, inte förstod hur älskade dom var.
O en ilska i att allt de fina o den kärlek man gav inte va tillräckligt viktig att leva vidare för.
För två år sedan satt jag bredvid Jim på sjukhuset, hysterisk o maniskt av att vakat två dygn utan att sovit, övertygad om att han skulle vakna.
Idag är det två års sedan hans sista hjärtslag slog, de har fastnat i mig o kommer alltid leva vidare inuti mig.
Skulden ja bär av att inte kunnat rädda honom kommer alltid finnas i min själ.
För mig ligger det oxå mycket ilska i hur han valde att gå vidare...
Ja är så arg att han lämnade mig på det sättet, att han till o med tvingade mig lyssna på när han hängde sig är efter två år lika oförståeligt, oförståeligt o oåterkalligt.
Hur ja än gör så kan inget ta tillbaka de sista orden, alla dom andra orden om hur mycket han älskade mig eller allt de andra fantastiska han sa om mig försvinner när ja hör hans sista hejdå.
Det bor ständigt en rädsla i mig att "misslyckas" igen, för jag vet att alla ja älskar när som helst kan dö.
Människor dör, på olika sätt o ja kan inte göra något åt det.
Ja är så fruktansvärt rädd att ja inte får fram hur mycket ja älskar mina nära o hur viktiga dom är.
Livet är skört.
Det som inte syns känns.
Igår blev jag tröstad av Stefan, som räddade mig från att gå helt galen på sjukhuset, starka, trygga, fantastiska Stefan som ja är så tacksam för att han finns.
Ja tände ett ljus vid graven tillsammans med Jims lillprins, fick hålla om den fina pojken som han lämnade efter sig.
Oförståeligt, oförståeligt, oförståeligt.
