6 år, igår och en evighet.
Jag är så rädd för den där döden.
Det finns mycket som skrämmer mig här i livet.
Men det är sunda rädslor för saker som jag, oftast, kan påverka, eller åtminstone kan förbereda mig inför.
Inbyggda försvar som skyddar mig från just den där döden...
Jag inser att det inte är sunt att gå runt med något som skrämmer mig så mycket att jag stundtals glömmer bort att andas.
Inte sunt att hålla det närmast hjärtat där livet slår.
Men där har jag den, påminnelsen om döden, för du dog och jag älskade dig mer än livet.
Det är inte heller sunt att älska någon som jag älskar dig, men det är inte påverkningsbart.
Du var, är, den och det jag inte kan kontrollera.
I livet och i döden, du gör som du vill.
Jag älskade dig och fortsätter att älska dig, oavsett hur ont det gör, du gör.
Du saknas mig, saknas oss.
Jag vill att du ska komma hem.
Inte bara bo med döden i mitt hjärta och göra ont.
Min Jim Jim. Kelräk för alltid. Din S
