4 år utan dina andetag.
Nu är det snart jul igen, för mig har det alltid handlat om traditioner, om samhörighet i att fira något med familjen och att alla samlas...
Men sedan Jim valde att lämna livet gör just det så ont, han saknas mig och julen blir en påminnelse om saknaden istället för trygghet.
För han valde att gå ur min samhörighet och det var just det som Jim verkligen gav mig när vi träffades, en känsla av att höra ihop med någon.
Han ville vara med mig, hela mig, allt som jag hatar med mig älskade han, han höjde mig till skyarna på ett sätt som gjorde det lättare att vara hopplös, för Jim var stolt över mig.
Så när han hängde sig tog han med sig den biten i mitt hjärta som han gett till mig, den "hela" känslan som hörde ihop med honom, han lämnade mig trasig inombords.
Idag är det 4 år sedan Jim hängde sig.
Men inte 4 år sedan han dog.
Jag vet fortfarande inte vilken dag hans energi gick vidare på, vet inte vilken dag han egentligen försvann för alltid från mig.
Jag vet bara att jag hade två dagar till när jag kunde se på honom, prata till honom, meddans maskiner hjälpte honom andas.
Två dagar till som jag kunde klappa honom över kinden och smeka honom över näsryggen, som han alltid gjorde på mig när jag mådde dåligt.
Jag hade två dagar till där på sjukhuset som jag bad till alla gudar jag kom på, dagar när jag grät hysteriskt på sjukhus parkeringen, skrek mot himmelen där någon högre makt skulle göra så han skulle vakna igen.
Men det gjorde han inte.
Han vaknade inte.
Min Jim, min vän, min kärlek, mannen som lovat att han aldrig, aldrig skulle lämna mig, tog sitt eget liv.
Jag har inte "kommit över" det, jag har inte "sörjt klart" och jag kommer nog aldrig känna mig hel på jul.
Jag saknar honom, jag vill att han kommer hem nu och ställer till med något som han alltid gjorde.
I förrgår fick jag åka ambulans med min farmor till kss, jag var tvungen att sitta på samma sjukhus som jag gjorde för4 år sedan när Jim fortfarande andades.
Det kändes som att luften tog slut, igen.
Allt kom tillbaka så hårt, sjukhus lukten, alla maskiner, alla känslor och maktlösheten.
Jag önskar att jag sagt något annat den här dagen för 4 år sedan.
Sagt något som gjort att han inte ville dö längre, räddat honom...
Jag blir så egoistisk i min sorg, det skäms jag för, jag borde vara starkare och kunna stötta de andra han oxå lämnade.
Men jag har svårt att släppa in någon annan i min sorg, känner att det var mitt fel, att jag misslyckades.
Jag är så ledsen för att jag inte räckte till.
Vi ses i tusen världar.