Ätstörd men modigare...
Så många tankar som inte fick plats i huvudet.
Så mycket smärta som inte fick plats i kroppen.
Så mycket ångest som inte kunde vara kvar i själen.
Igår spydde ja för första gången på länge, känslan av att ha belönat mig med mat när ja inget är värd tog över.
Men i den lättnade känslan av att ha "tagit bort" oförtjänad belöning kom dubbelheten...
Det tog bort hetsätnings ångesten, men gav misslyckads ångesten, att inte ens kunna ta hand om mig när ja lovat lillan de.
Allt sprängdes inombords o helvetes hysterin trillade ur mig igen.
Tappade pin koden på mobilen o datorns kod bland alla virrvarr känslor i hopplös gråt o fan-skärp-dig-idiot tankar...
Så ja gjorde de ja förut inte va bekväm med, men de enda som fungerat nu i tre månader.
Bad lillan hjälpa mig låsa upp mobilen,
o ringde mamma...
För ja exploderade, hittade ingen egen tråd.
De enda ja hittade i mig va mani...
Av att plocka upp alla miljoner hårstrån, dammkorn, micro saker från ett ny städad golv.
De känns som miljoner, de känns smutsigt, de syns inte i andras ögon men i mina ögon är de överallt...
Sen inser ja, varje gång, att de inte är golvet, diskbänken eller runt mig äcklet sitter.
De är i mig...
Förut tänkte ja inte på att de va fel de ja gör, ingen såg de ändå o då va de bara mig de gick ut över.
Men nu har ja en stor tjej på 11 år som ser o som blir orolig, o då MÅSTE ja ta bort de som gör henne rädd.
Började borsta tänderna o kunde inte sluta, äcklet försvann inte hur mycket ja än borsta.
De visste ja redan.
Kunde ändå inte sluta, inte själv.
Min mamma, min fina, starka mamma.
Tack för att du orkat sjunga god natt till din pyttelilla 33 åriga dotter de här månaderna.
Ja tror ja gick sönder så radikalt igår för att ja började ta på mig den vanliga S kostymen.
Med tillhörande "de rer sig" kappan som skydd mot att visa svagheten.
De är fel, ja har sett de nu, att ja kan va trasig o ändå kommer du.
Att ja inte behöver vänta tills de är kaos, ja kan sträcka ut handen tidigare, innan de blir kortslutning.
Idag va oxå ett bakåt steg i det ätstörda o ångest fyllda.
Men imorgon är en ny dag, o då ska ja framåt.
För ja är inte ensam längre.