Om fem år... Min Jim Jim.
Fem år.
Jag brukade fråga Jim vart han ville vara om fem år.
Hans svar var olika varje gång.
Om vi var sams målade han upp de mest fantastiska bilder av ett litet torp där vi skulle bo.
Jim älskade, precis som jag, att drömma stort, kunde precis som jag inte sluta utveckla alla drömmar.
Så det där lilla torpet växte hela tiden och vi skrattade åt att det skulle hinna bli ett slott innan de där fem åren gått.
Elliot, Alicia och Tuva skulle ha varsit rum, han ville att E skulle få ett spelrum där de kunde umgås.
Han skulle bygga en musikstudio till Ash och en, givetvis väldigt avancerad, lekstuga till lilldruvan.
Jag skulle få en konst atelje och han skulle ha ett dubbel garage till alla sina cyckel projekt.
Alla som kände min Jim kan höra honom planera det här.
Jag kan fortfarande se honom framför mig, hur han drog handen genom håret,
hur han log sitt lilla leende som gick upp i hans så blå ögon och fick dom att glittra.
Jag kan höra hans uppspelta röst, den som kom när han hade en "bra plan", kan se honom i mitt kök med papper på ritningar på bordet och i högsta hugg vara på väg att fixa delar eller grejer som kanske kunde behövas.
Dom som kände den mannen Jim var när knarket inte tagit över honom vet hur han kunde måla upp orimligt stora projekt, hur han startade projeket, krånglade till projektet och sen stod mitt i en röra av tusen saker huller om buller...
Vart är du om fem år?
Ibland svarade han det som nu efter fem år är sanningen...
Att han inte skulle leva då.
Inte leva nu...
Varje gång blev jag arg på honom, för jag trodde inte att han menade det.
Trodde inte att en man som ena stunden sa att han ville dela hela livet med mig, bad min pappa om min hand, gjorde orimliga ritningar på ett torp som blev ett slott, skulle ta sitt eget liv.
Jag kommer nog aldrig att förstå.
Men jag måste leva med det, att Jim inte lever.
Jag kommer alltid älska dig Jim Jim.
S.