sockerskadatsolsken.blogg.se

 

Så nu vet vi, igen, att spänning inte är bra för mig.

 

 Alltså inte spännande på ett bra sätt, utan spänna sig, inte muskler på ett show-off sätt, utan att spänna sig dåligt! 

 

De började blåsa på Malta i förr går, o även om dottern tyckte de va skönt så blev de fel för min segt tänkande kropp som behöver vänja sig långsamt...

 

Och utan att vilja de, på ren vana, typ störd reflex så blev jag rädd och jo, spände mig, dåligt. 

 

Rädd för att bli sjuk, för att ställa till de, för att inte vara världens bästa mamma.

 

Så, återigen på reflex, pressa jag mig, sa som vanligt att "nu MÅSTE vi tänka att INTE stressa o bara ta de lungt" 

 

Föreslog take away istället för mys ute och SÅG i lillans ögon att "okej" Inte va riktigt "du är världens bästa mamma"...

 

Så ja skippa ta-de-lungt o försökte gilla-läget, men när små muskler i ryggen börja krampa va de försent att slappna av... 

 

Från ryggen smittade kramperna över upp i nacken, ut i armen och till slut buktade till och med de små musklerna i handen ut.

 

Ja kan inte ens beskriva smärtan, men på något sätt kom vi till hotellet.

 

I spegeln så såg jag hur vänster axeln "glidit", inte hoppat ur led, så den stod upp åt fel håll, svårt att beskriva även detta... 

 

Men vi jobbade tillsammans med att pressa den någorlunda rätt o mitt barn är en ängel som ville leka sjukgymnast nog för att hon tyckte det såg läskigt ut. 

 

Sov inte super skönt av den "spänningen" kan ja säga och har inte sovit så bra inatt heller av detta onda i kroppen. 

 

Så ja väntade o längtade efter att solen skulle gå upp i morse, så ja kunde smyga ut på balkongen och rita utan att behöva tända o väcka lillan. 

 

Läskigt att då sitta på balkongen och höra/känna en smäll som gav ni vet lite lock för öronen och fick väggarna att vibrera...

 

Sprang in till lillan som vaknat o sa att ja måste kolla va som händer och att hon skulle ta på sig men inte gå ut.

 

Ca 100 meter från våran balkong, som tur va för oss är de en tvär gata innan så vi inte hade rak väg mot explotionen, har en bilbomb exploderat! 

 

Som tur är handlade ja på impuls och sprang inte ända fram utan frågade de andra två männen som kommit om ja kunde göra nåt o skyndade in till lillan istället. 

 

När ja kom upp till rummet kom poliser, ambulanser o brandkåren till platsen och hela dagen har de arbetat med vitklädda män o militär snubbar innanför avspärrningarna. 

 

En man dog omedelbart, uppenbarligen för hela bilen var utblåst, men ännu läskigare hade bilen precis passerat skolbussen... 

 

Ingen annan, vad vi sett eller hört, är allvarligt skadad. 

 

De känns lite konstigt att se sönder sprängd bil o samtidigt vara på semester, att gå förbi militära män när vi handlar nötter till poolsnacks, vara spänd och skärad samtidigt som ja inte vill oroa lillan. 

 

Men tacksam för livet, så oerhört tacksam till o med för smärtan i kroppen, för de betyder att ja lever!

 

Återigen alla mina älskade, ta till vara på varje minut och glöm inte bort att här o nu är allt vi har!

 

S.