Den bästa jag kan va...

Att vara människa, den bästa människan man kan!
 
Jag letar alltid efter maxigalaxi-mig, letar efter den perfekta personen som bor i alla, för alla har en bästa version av sig själv även om man är bäst på olika sätt. 
 
Så ja letar hej vilt efter hur ja ska kunna göra de bästa för ALLA, ALLTID, även när behoven går åt hundra olika håll, för ja vill jag kunna finnas där för samtliga älskade personer...
 
De går inte, ja kan inte både vara där för alla, inte samtidigt... 
 
Inte samtidigt, som jag måste ta hand om den här kroppen som inte längre är frisk, ja känner mig som 100 år, borrelian hjälpte inte till heller.
 
Igen försöker ja andas i att vi alla ändå bara kan bara vara den bästa sig själv som finns. 
 
Den perfekta mamman är miljoner olika sorters perfekt.
 
Den bästa vännen är den som vill finnas där, som försöker så gott den kan, att ses, som tänker på en och köper en grön pärl fågel till en då och då. 
 
Den bästa frun är hon som lär sig fiska fast hon är båtsjuk. 
 
Denna strävan efter att alla måste få veta hur älskade dom är bottnar i min rädsla. 
 
Denna jakt efter att vara den bästa Sara som går bottnar i samma rädsla...
 
Att ja inte ska få leva imorgon. 
 
Att jag inte ska hinna visa hur mycket ja älskar dom.
 
Jag är livrädd för att de ska vara försent, livrädd för att förlora dom.
 
Nu ska ja krama mitt barn, somna bredvid min man, säga om o om igen att ja älskar dom o hoppas att dom förstår hur mycket, vara den bästa Sara ja kan. 
 
 
 
(O den bästa frun i de här äktenskapet klär även ut sig till picatchu för att maken fastnat i den här pokemon trenden...)