Sjuk, sjuk, sjuk...
Ibland bara går de inte!
Att vara glad mitt i smärtan, eller vara lung i acceptansen att ja alltid kommer leva med den...
Det är så svårt att inte få spy upp den ångesten, lika svårt att se mig i spegeln och se en kropp som äcklar mig.
Sjuk så ja känner mig hopplös, otillräcklig, otäckt oattraktiv och egoistisk som klagar när de finns så mycket orättvisor i världen som är större än mig.
Men ibland går de alltså inte, att vara glad hela tiden, tänka posetivt...
I flera dagar har jag dragit mig för att skriva, för jag vill återigen inte vara den sjuka, ledsna och deppiga S.
Men nu måste dom ut, tankarna som aldrig får bli ord ur min mun, för då är jag den S.
Jag känner mig ensammast i världen, samtidigt som jag lever tätt ihop med människor som ja älskar, och som älskar mig.
För hur ska jag kunna säga högt att ja vill ge upp utan att dom ska känna sig maktlösa?
Och!
Hur ska jag inte bli arg och ledsen när dom svarar att dom mår dåligt över att vara maktlösa, när ja går runt konstant ledsen och maktlös?
Så skönt att få ta en sömntablett nu och inte känna hur ont det gör precis överallt...
Imorgon, imorgon blir det bättre.