sockerskadatsolsken.blogg.se

Fy satan va ja känner mig piss dum, elak o orättvis mot livet självt.

 

För mina förbannade ägg, som vill, vill, vill bli befruktade, dom blir aldrig mer än ett liv som inte får komma ut i luften.

 

Ja känner mig dum för ja har insett en hemsk sanning, som ja borde insett för längesen.

 

Allt är inte möjligt...

 

Ja va gravid, igen, vilket ja inte vågat tro.

 

För de blev inget missfall, som de brukar, o ja ville så gärna ha ett barn till.

 

Fast de känns orättvist mot dom som borde få ett o inte får något alls.

 

O ja har ett ljus, min friska fantastiska dotter, mitt allt o ändå hann ja precis börja drömma om ett ljus till.

 

Orättvisa åpna ja.

 

Men min kropp fixar de inte, igen, kom smärtan, som lämnar mig helt paralyserad, som gör att ja inte ens kan ta hand om mitt största ljus Alicia.

 

Ja fixar bara ena delen av att bli mamma igen, att bli gravid men inte kunna gå hela tiden ut.

 

Eller så hade de gått, om ja legat still i några månader till, bara stått ut o gråtit tystare, inte kräkts hela dagarna o slutat mantrat hjälp hjälp hjälp kväll efter kväll.

 

Beslutet blev att ljuset som andas har rätt till en mamma som inte går sönder helt.

 

Så ja måste läggas in idag o födda ut ett litet liv som inte fick bli mer än 12 veckor.

 

De gjorde ont, de kändes hemskt, hemskt att se den lilla skapelsen i allt blod.

 

Ja ångrar de, samtidigt som de va de ända rätta.

 

Nu sitter ja o känner mig tom, smutsig o hemsk.

 

Flyg fritt min lilla Julius.