sockerskadatsolsken.blogg.se

 

Ja säger de igen, vilken tur jag har!! 

 

Att få leva och andas, upptäcka platser och möta nya människor.

 

Trots alla trauman som förföljer mig i mardrömmarna, trots all sjukdom och smärta som bor i denna kropp, har jag sån tur som lever och andas!! 

 

Allt som går att njuta av tar jag nu till mig, fullt ut och med öppna armar, för fru Hoffman är liiiiite av en expert att hitta sol även de regniga dagarna... 

 

(Kan vara lätt förståndsförstörd för att på nåt vis minnas alla semesterar som soliga men de är ett helt annat inlägg...)

 

Jag gjorde en resa själv igen, inte utomlands den här gången utan bara en tredagars roadtrip för mig själv i vårat fantastiska land Sverige. 

 

För att andas lugnare, hitta lite mer frid i själen. 

 

Eftersom jag inte har nån koll på vad städer heter och en förmåga att åka fel, alternativt åka i åttor på småvägar istället för den snabbaste vägen trodde jag

(och mil räknaren)

att vi borde vara långt ner i Småland.

 

Men denna härliga herrgård

(Spånhults Herrgård heter den faktiskt, och ligger i Norrahammar om jag inte har fel...)

ligger bara en kvart ifrån Jönköping

(i min bil tog de dock en timme för ja hitta en omväg kan man säga) 

 

Första fantastiska dagen på egen-trippen i njutningens tecken åkte jag först till en second hand i Skövde för de är lycka för mig. 

 

Vidare till Mullsjö 

(Ditt hittar jag i sömnen och kör varken fel eller i åttor)

köpte sallad på min bästa pizzeria där, vandrade runt, tittade på min första egna  lägenhet och var nostalgisk. 

 

Jag hittade en fantastisk liten pyssel verkstad där ja fyndade saker och träffade en fin kvinna som fick mig att minnas hur det var första drogfria tiden i Mullsjö.

 

Vid en liten sjö längre bort åt jag min sallad, mindes nattbad med vänner från de förflutna och grät en stund, på de där sättet då ögonen bara måste få sörja de förlorade.

 

Sen besökte jag de behandlingshem där jag spenderade nästan tre år "i min ungdom", insåg igen att tiden flyger förbi så fort, de är nu tretton år sen jag flög iväg där ifrån.

 

"Hemmet" som blev ett riktigt hem och platsen där jag hittade mig själv.

 

Allt kändes mindre och större samtidigt, så välbekant men ändå så ovant. 

 

Som känslan när man som vuxen tittar på något där minnet fastnat i barnets ögonhöjd. 

 

Ja fick krama om två personer som jobbar kvar där och jag kan inte förklara hur högt ja håller av dessa människor som hjälpte mig att ta mig vidare. 

 

Med en varm känsla i bröstet åkte jag åttor, milade-på kan vi kalla de, till herrgården. 

 

Och de första ja gjorde där kan jag inte heller riktigt förklara, de finns liksom inte ord som klär känslorna tillräckligt.

 

Känslan när man med en härlig dag bakom sig duschat av stress och måsten,

kryper ner i rena, lena, manglade hotell lakan,

i ett nystädat lagom svalt rum,

med ett täcke som är så där perfekt tjockt men inte tungt,

vilar huvudet på en kudde som är stor och fluffig och med vetskapen att man är helt befriad från alla vardags måsten.

 

Obeskrivligt, som ett perfekt samlag, ni förstår den känslan!

 

Så ja gjorde en av de där sakerna ja är allergisk mot... 

 

Ja vilade!! 

 

Sov i en timme, i dessa lakan från himmelriket! 

 

Sen blev de Sara-saker, lärde känna mc-gubbar (återigen vill ja förtydliga att gubbar är bra, inte ett elakt smeknamn alltså) käkade ost och kött, öppnade datorn för att skriva på boken, blev inbjuden att hänga med gubbarna istället och la ifrån mig datorn...

 

Men allt som allt var de en fantastisk och behövlig egen semester!! 

 

Njut av livet alla vänner och gör saker för er egen skull.