sockerskadatsolsken.blogg.se

Efter relativt lång tystnad....

Panik!!

 

Den sortens panik när ja inser att ja satt mig själv i en livsfarlig situation igen!!

 

Inte farlig på ett "oj ja lifta visst hem me fyra okända män" inte ens ett "hoppsan alla här på efterfesten bär visst vapen" kan komma i närhet av den här paniken.

 

Denna utställning som ja längtat efter, Wopsidoat o dansat runt me som en sol i bröstet när allt känts omöjligt.

 

Denna chans att ta ett steg mot att våga stå upp för mig själv o vara stolt över min kreativitet, har nu helt plötsligt blivit ett tryck över solen i bröstet...

 

Att visa upp mina små o stora "skapelser" för ögon som kanske inte tycker om dom, utsätta mig för att bli granskad, inte duga, inte vara tillräckligt duktig, insikten o paniken kom först nu.

 

Ja slåss med tanken att ändra mig, låsa in alla tavlor igen, gömma penslarna o fly igen.

 

För de kan ja!!

Fly...

 

Sen kommer tankarna om att leva här o nu, att de är försent om ett år, för ja vet bara att just NU har ja den här chansen.

 

I alla de kurser ja läst har ja BARA bra betyg, ofullständiga betyg, för de ämnen ja inte kunde eller förstod gjorde ja helt enkelt inte.

 

Allt ja gjort i livet har varit till hälften klart, för just den här paniken att inte vara tillräcklig, inte duga har ja rymt ifrån.

 

Fegt, men ett överlevnads sätt, klarar inte av att vara både "fel" som person OCH misslyckas med va ja gör.

 

Men ja SKA våga, ja måste bara hitta rätt tanke, lyssna på den lilla solen i bröstet o få den att växa igen så trycket över bröstet sprängs o solen når ut igen.

 

För allt detta jobb, alla tusentals timmar av glädjefylld skapar lust, mina verk som ja vill dela me mig av vill ut!!

Ja SKA göra de....

Paniken....

Ja vill visa mig. Paniken...

 

God natt alla ni som är mig kär. S.