Dagens natt himmel.
Dagen blir svart natt, o stjärnorna skriker till mig.
Skriker om förlusterna, skriker om skönheten, skörheten.
Ja andas tyst för att höra de klart.
Ser, alla gnistrande ljus i de becksvarta, klart, o som dagen är de klart, o oförståeligt.
De finns ett slut, de faller en liten stjärna, som va gigantisk för någon på jorden.
Ja vet det för mina sorger föll lika fort, lika obemärkt slocknade små skärvor i min själ.
Som en osynlig kniv i hjärtat slår de i otackt, utan att andra såg de, svepte en röst av innerlig kärlek över himlavalvet.
En världs förlust, för en enda på jorden, min värld blir aldrig den samma.
Men den finns o nya bygger broar, där ja kan luta mig mot räcket o se klart.
Nej dagen blir alltid natt, natt som visar stjärnor, som visar livet för mig.
Molnen på höstdagen är nu klar natt himmel, oförståeligt o fri, ja andas.
