Livet är en resa. Min resa är upp o ner, ständiga rus i båda riktningar, härlig o hemsk, ja lever i det o kan inte komma ifrån mig själv. Hur mycket medicin ja än får för att minska impulsiviteten, dämpa ångesten efter magiska-manier så kommer ja aldrig ifrån mig själv. Ja vill inte heller tappa de som är JA, har accepterat att the bumpy-ride är hur ja rider genom dagar och år. O även om ja i mörka dagar önskar att ja vore "normal", längtar efter att hitta ett "lagom" så inser ja att ja vore halv utan det galet glada. Så ja vill inte byta ut den ja är. Bara hitta mer förstående till varför ja faller så djupt, hitta lösningar till de svarta. För de ljusa överaktiva i hjärna/hjärta/hela mig klarar ja mig inte utan, de gör mig förälskad i våren fast de är mitt i vintern, ger mig möjligheten att i hjärtat leva "högre" än "normala", se allt de goda i människor. De ger mig drömmar som lämnar hopp även vaken.
Snart är de slut på utställningen, ja bävar för de.
Stenstorps tunnbinderi har blivit ett hem, där alla rum känns som fristäder från stressen.
När ja öppnar den lilla gnisslande grinden o går till stentrappan med den felstavade välkomst skylten på dörren är ja hemma.
Ja blir mindre misslyckad o mer hoppfull mellan vägarna på detta hus.
Känner mig mer levande när ja plockar bort saker från den härligt sneda diskbänken, där älskade vännen Carl Mikael sedan ställer dit mer saker, som ja ställer bort, o han fram...
Ett magiskt igenkännande av kärleken i cirkeln fram-o-tillbaka-levande-hoppfull-tillsammans.
En liten glimt från åren innan skolan började, när min familj var mitt liv, innan livet blev större o kvävde det som va min trygghet.
Tillbaka till minnet när ja va ja, Sara som naivt trodde på orden, Sara som meningsfull, inte hopplös...
Bävar för att lämna "mitt rum"
Mitt egna rum, mitt rum som gett mig den märkliga känslan av att finnas till igen.
De ljus gula vägarna som spricker o ändå håller mina tavlor uppe som ett bevis på att dom räknas.
Detta bastanta trägolvet som är så levande, verkligt, har fått mina fötter att dansa runt i harmoni över att kallas "mitt".
I denna lilla, lilla, stad med sina gamla hus, tågen som ständigt bullrar, o utan egentligt centrum, har ja fått något så stort.
Ett värde, en del tillbaka, den delen ja hade som liten, delen ja fick tillbaka en stund i Mullsjö.
Människor som möter MIG här, möts av Sara, ingen mask, ingen robot, bara MIG, precis som ja är, o dom ler mot mig.
Nej ja bävar för denna sista helg, när ja sen ska lämna dessa fantastiska människor ja fått vara "familj" med.
Ja vill tacka "kärnfamiljen", tunnbinderiets vänner o kollegor, själsfränder o likasinnade.
Min Vän Carl Mikael, min visa Lilla My Annelie, den vackra vännen Törnrosa Marika.
Tacka även Goa Lena, Håkan, Jim o Jan som ja inte hann växa ihop me på samma sätt men som ändå va en del av ett sammanhang där ja fick flyga fritt.
Mina tankar om vad ja vill förmedla är lika viktiga som själva tavlan eller skapelsen ja formar.
De är som två, kompisar hand i hand, som är ensamma och missförstånda utan den andre.
Här fick mina kompisar gå tillsammans o inte vara utanför.
Nu på söndag kl 20:00 ska ja o mitt underverk till barn göra en performans om rädslor.
"Dubbelhetens Drottning o Påminnelsens Prinsessa"
Alicia ska sjunga sina fantastiska sånger i hennes rädsla för mörkret o ja ska våga vara svartvit clown i ljuset ja är så rädd för.
De blir mitt hejdå till den här givande tiden, hejdå till de modiga som ja gjort.
Tacksamheten är stor, längtan till där vi möts nästa gång är stor!!
Godnatt alla änglar som gett mig så mycket.
S.
#1 -
-
Momi:
Bara så bra. ALLA borde ha fått se detta!
Kram till både Drottning och Prinsessa. Kan man få se texten?
Löv jo båda!
Momi
Bara så bra. ALLA borde ha fått se detta!
Kram till både Drottning och Prinsessa. Kan man få se texten?
Löv jo båda!
Momi