sockerskadatsolsken.blogg.se

Egoistiska känslor, en kväll när allt känns orättvist, orättvist ORÄTTVIST!!

 

Skelettet känns som de vill sprängas ut ur kroppen, lederna låser sig, muskler krampar, hjärtat slår fel o ja lixom domnar bort.

 

O sen påminns ja om att ja är ja, o får dåligt samvete för att ja tänker egoistiskt när andra har de värre.

 

Så de blir dubbelt igen, ja är arg, arg på att ha gett o gett o nu sitta här med denna jävla trasiga kroppen som inte ens kan baka krya-på-dig-cupcake till dig själv.

 

Men sen ångerfull för egoismen, tacksam för de som står kvar, som säkert hade bakat fucking cupcakes till mig om dom visste att ja va dålig.

 

Till en känsla av att vara ensamast i världen utan nån som ser mig, för att trilla in i att förtvivlat ifrågasätta mig själv om ja förtjänar den där trösten ja nyss tyckte ja va mig förtjänt av...

 

Visa kvällar önskar ja bara att de snart är dag, att ja kan undkomma natten så de kommer en ny chans igen.

 

En dag när ja känner att ja finns till, när ja kan röra mig utan smärta, att ja betyder något för någon, att ja hör hemma o är någons skillnad...

 

Skillnaden som gör allt värt de, som gör de värt att leva.

 

Tunga tankar?

 

Viktigt att få ur sig?

 

Ja svarar ja på båda.

 

Så fruktansvärt trött på mig själv, trött på kroppen, trött på att va trött o pigg samtidigt.