sockerskadatsolsken.blogg.se

Ett år är långt o kort samtidigt. 

 

De är sant som dom säger att åren blir kortare ju äldre man blir.

 

Det långa sommarlovet byts mot stressig semester, julen är bara plötsligt här utan att man märkt av den för barnen långa tiden mellan lov till lov.

 

Alla timmar som kändes oändliga när man väntade på föräldrar att bli klara innan man skulle till någon blir till att komma försent istället, o klockan som slog så långsamt innan raketer skulle skickas iväg på nyårsafton förvandlas till att man inte hunnit skriva ner nyårs löften förens nästa år...

 

Ja känner nu när ja skriver två saker, utan att tänka på de, spontana ord som betyder något.

 

Ett att ja skriver "man" o inte jag, kanske för att inte vilja vara så ensam om minnen o känslor i "åldrandet".

 

Två att ja alltid, alltid har längtat till något, alltid tänkt att något nytt o spännande väntar runt hörnet o inte velat stanna kvar där man tar farväl till saker, personer eller tider.

 

De här året har varit de längsta o kortaste i mitt liv, dagarna tar aldrig slut när ångesten o skulden håller mig i sina klor, idag är de ett år sedan Jim hängde sig o ja har inte hunnit skriva ner ett års löftet att vara sams med att de var hans beslut, inte mitt fel, så skulden o ångesten fortsätter....

 

Sorg blir inte mindre med tiden, den bara ändras från oförståeligt till hanterbar...

 

När någon som står en nära begår ett självmord blir man aldrig samma levande människa för döden blir verklig.

 

När man får sista brevet o hör sista samtalet har man för alltid med sig bevisen att han fanns o inte längre finns.

 

Man kommer alltid ha me sig i själen att människan man hade nära sig inte orkade hur mycket man än försökte hjälpa honom.

 

De är ett trauma för alla som är överlevare när man får uppleva ett nära självmord.

 

Mitt trauma för ett år sedan är trauma på trauma...

 

Något de allra flesta runt mig förminskar o de gör det svårare för mig att ta mig igenom.

 

Ja vill försöka göra de förståeligt, för alla dom ja hoppas läser om de vi inte kan prata om...

 

Snälla försök tänka på de i DIN verklighet, tänk dig att de är någon du känner o bryr dig om, en verklig människa, inte någon som bara va min vän.

 

Ja kan inte säga att alla skulle reagera eller känna som ja, men ja kan bara beskriva de genom mina ögon o med mina känslor.

 

Ja gör de mindre personligt än min upplevelse o hoppas att de blir förståligare...

 

Så vi lossas att den här personen som du träffar personen dagligen mår dåligt.

 

Du försöker hjälpa till på alla sätt med dennes dåliga självförtroende men ser hur personen blir sämre o sämre.

 

Sen ringer personen just dig o berättar att den ska hänga sig.

 

Du säger allt du kan för att prata ner de, men personen säger ändå "nu kommer de" "ja släpper dig fri" o du hör ett brak o gurglande.

 

Du åker dit men kommer inte in.

 

De är två trauman, ett du har orden kvar från någon som fanns men inte längre finns.

 

Två du misslycksdes att rädda personen, fast du va den "utvalda" att veta om de.

 

Känslorna nu är konstiga, du är mest arg, på personen som la de ansvaret på just dig.

 

Arg på dig själv att du inte strunta i att ta på dig jackan o att du inte bara strunta i att låsa din dörr, arg på att du inte slog sönder fönstret o arg på att personen låst dörren.

 

Sen kommer nästa trauma.

 

Du åker till ett sjukhus o kommer in i ett intensivrum, där ligger en person som du nyss pratade med.

 

Men de är en stor slang ur personens mun, ansiktet som du känner så väl hänger snett, halsen är blå, ögonen är öppna men helt utan uttryck.

 

Hela kroppen har ett luft täcke över sig, som pumpar kall luft o pyser, slangar från armar går ut till en stor maskin som visar siffror o hjärtslag, den piper konstant.

 

Du känner panik, skuld, panik...

 

För de är inte din vän som ligger där, de är ett skal, men du måste få din vän att vakna.

 

De blir verkligheten just där, för hjärtat slår fortfarande, dom säger att man inte kan veta om personen kommer överleva, de finns hopp.

 

Så du stannar, tror att din vän nånstans hör dig så du pratar, försöker övertala att vakna igen, att leva.

 

Tvingar personalen att du måste få tvätta bort blodet i håret, få din vän att se ut som din vän igen o inte en människa utan syn o med en slang i munnen.

 

Blir övertygad om att nu kan du göra de rätt, du har inte varit medskyldig till att din vän dog.

 

Du kan fortfarande rädda din vän.

 

Så du sitter där o pratar, gråter, tvättar hår, torkar bort saliv från den stora slangen.

 

Du får en brits att sova på men vågar inte blunda.

 

Lyssnar på pipen o håller o trycker en hand som inte trycker tillbaka.

 

Hittar på att du ser tecken att vännen blir bättre, inbillar dig att en högre makt säger att allt blir bra.

 

Men två dagar senare dör din vän ändå, du som inte blunda ser hur livet slutar framför dina ögon.

 

O de va du som inte rädda personen.

 

De är ditt fel.

 

Nu kommer om:en...

 

Om du inte svarat hade din vän levt då?

 

Om du tagit dig in genom fönstret hade din vän levt då?

 

Om du inte funnits alls...

 

Hade din vän levt då?

 

Allt ni delat, gott o ont, blir så påtagligt, allt allt ALLT påminner om din vän.

 

Om allt du kunnat göra annorlunda.

 

De är en livskris att inse hur nära döden är.

 

Helt galet att någon frivilligt vill försvinna från allt som livet erbjuder.

 

O helt förjävligt att någon ger dig stenen i hjärtat att alltid vara en del av skulden att den valde döden.

 

"Ja släpper dig fri".

 

Ingen blir någonsin fri av att ha hört någon hänga sig.

 

Förstår ni de?!

 

Ja blir aldrig mer fri!!

 

 

 

 

Ja vill så gärna få ur mig den ilskan som bubblar i mig när ja är arg på Jim.

 

Vill kunna skrika till honom att de va fegt o fruktansvärt att lämna mig med den här skulden.

 

Men då kommer ångesten i att vara så arg på någon som ja dödat...

 

För så känns de, att de va mitt fel, fast ja vet att de inte va mitt beslut att sluta leva o vet att ja gjorde allt i min makt när han fanns så känns de så.

 

Ja borde sagt något annat, borde slagit in fönstret, borde kunnat rädda honom.

 

Skuld, skuld, skuld o ilska...

 

Idag ska ja laga mat till vännen som vet hur ja känner, som fick bära hysteriska mig bort från huset för ett år sedan. Som va lugnet när ja va paniken. Ja tackar dig Stefan för att du fanns o finns.

 

I natt ska ja sova hos mamma som fick sjunga sin vuxna dotter till sömns förra julen för annars sov ja inte alls. Ja tackar dig mamma för att du är en riktig mamma, en som stannar kvar.

 

Imorgon ska ja hem till min man Mike, som ja älskar så mycket, som ja vill dela resten av mitt liv med. Ja tackar dig för att du försöker förstå, tackar dig för att du ger mitt barn en ny chans att våga lita på en vuxen man som lovar stanna kvar.