sockerskadatsolsken.blogg.se

Man älskar olika personer på olika sätt.

 

Så är de, man kan älska dom lika mycket, i procent om man vill, till månen o tillbaka, men inte två på sama sätt.

 

Känslan i att älska tex. sin pappa o sin man är för alla, får man hoppas, helt olika kärlekar.

 

 

Mina bästa vänner är lika mycket bästa, på sina egna sätt.

 

 

Om tio dagar är de ett år sen Jim dog, inom mig pågår en hemsk nedräkning.

 

 

Till den 17 december när ja va tvungen att lyssna på när han hängde sig, när han gjorde de omöjligt för mig att rädda honom.

 

Plågar mig genom att minnas hur han låg där på sjukhuset, helt utsatt o naken under alla plast saker som skulle kyla ner febern, ja minns varje gång ja i det rummet försökte intala mig att han skulle vakna, inte vara hjärndöd längre.

 

Ja fick vara hos honom på iva i två dagar, fläta hans hår, sova på en brits bredvid honom, viska saker han ville höra, ligga vid hans sida med mitt öra mot hans hjärta när dom den 19 december tog bort alla sladdar o han dog igen...

 

Jim inte bara var, utan är, för alltid den kärlek som gjort ondast...

 

Ja kommer aldrig älska någon, vän eller man, på samma sätt som ja älskade Jim.

 

Han är min galnaste kärlek, han gav mig både himmel o helvete, oftast samtidigt.

 

Han va den biten av hjärtat som slog så rätt tills de slog fel.

 

O nu slår mitt hjärta fel.

 

Han låg på sjukhus första gången ja skrev till honom att han va viktig i livet.

 

Nu ligger han under marken o ja vill skriva de i hans själ så han vet de i döden.

 

Att han va viktig i livet.

 

Ja förstår att de snart gått ett år, samtidigt som ja inte tror på de än.

 

Varje dag är första dagen utan JimJim, fram till den 17 o slutar den 19.

 

De kryper på mig, ångesten att ja inte hann i tid, att han gav mig denna börda av skuld att bära me mig.

 

Att han valde de själv, är fortfarande obegripligt.

 

Att ja inte är värd att leva för, smärtsamt köper ja, men allt annat han hade o övergav kommer ja aldrig förlåta honom för.

 

Men ja tackar honom för de frö han satte i mig att våga ta plats, tackar för alla gånger han gjorde mig lycklig av att se hur han va stolt över mig.

 

Ja vet att han älskade mig, precis som ja är, ändå älskade han mig, pga att ja är som ja är älskade han mig.

 

För ja kände de i hans hand när han ville visa upp mig, ja va något han såg som en skatt. Hörde hans kärlek i den oroliga rösten när han satt hos mig o min syn försvunnit.

 

Såg de i ögonen när han grät över att han sårat mig.

 

Jim älskade mig tills han dog, på sitt sätt trodde han att de va vackert.

 

De va inte vackert, de finns inget vackert i att tvinga någon att lyssna på hur man hänger sig...

 

Ja går fortfarande sönder när ja minns det sista samtalet, hans sista ord.

 

Sprängs innombord av att minnas alla slangar ur mannen som dansat me mig två dagar innan.

 

Ser ofrivilligt i drömmarna hur hans reflexer inte ville blunda, hur han inte fick vätska i hans blå ögon så dom tillslut fick tejpa igen dom.

 

Mer o mer tydliga bilder kommer tillbaka, ja orkar inte minnas mer men dom förklarar för mig att de är en del av en process...

 

Sen får ja leva me alla bilder o minnen, ensam...

 

Går sönder ännu lite till av att inte kunna visa smärtan utan att såra den ja lever med.

 

Idag ska ja på begravning, kanske är de därför ja drömde mer mardrömmar, kanske är de därför hjärtat slår annorlunda.

 

Man älskar olika människor på olika sätt.

 

Ja älskar en man nu som ja vill leva resten av mitt liv med, men ja kommer aldrig glömma mannen som lämna mig med ett hjärta som slår fel.