Livet är en resa. Min resa är upp o ner, ständiga rus i båda riktningar, härlig o hemsk, ja lever i det o kan inte komma ifrån mig själv. Hur mycket medicin ja än får för att minska impulsiviteten, dämpa ångesten efter magiska-manier så kommer ja aldrig ifrån mig själv. Ja vill inte heller tappa de som är JA, har accepterat att the bumpy-ride är hur ja rider genom dagar och år. O även om ja i mörka dagar önskar att ja vore "normal", längtar efter att hitta ett "lagom" så inser ja att ja vore halv utan det galet glada. Så ja vill inte byta ut den ja är. Bara hitta mer förstående till varför ja faller så djupt, hitta lösningar till de svarta. För de ljusa överaktiva i hjärna/hjärta/hela mig klarar ja mig inte utan, de gör mig förälskad i våren fast de är mitt i vintern, ger mig möjligheten att i hjärtat leva "högre" än "normala", se allt de goda i människor. De ger mig drömmar som lämnar hopp även vaken.
Nu ska vi hem, den mycket märkliga familjen på tre så kallade vuxna o tre så kallade barn.
Vi har skrattat mycket, åt andra, åt oss, men förmodligen mest av övertröttheten som kommer när man är igång tjugofyrasju.
I min dotters fall femtilltolv...
Som alltid i mitt känsloliv blandas härligt me hemskt, som de är i mitt huvud jämt...
Resa bort är de bästa ja vet, långt, kort, budget, flott, varmt eller kallt kvittar.
Att få vara fri, slippa hemma-ansvar o upptäcka nya saker o människor.
MEN ändå kommer paniken lite då o då på upptäcktsfärderna.
Ja tänker mycket på döden, ofrivilligt kommer de tankar om varför o va är meningen me allt.
Jim Jim finns överallt o påminner mig om att han fanns, o att han inte finns mer...
Ja o lillan håller på att bygga ett nytt liv i ett nytt hem.
Försöker bygga upp ett nytt förtroende till orden ja-lovar-att-finnas som han tog me sig när han lämna oss utan att någonsin mer kunna ändra sig.
Dubbelt, allt är dubbelt...
Vi har åkt Helix, fantastisk o värd att vänta på i lång kö, den fick de att kittla i magen o skrik-skrattande lyckligt vann vi inte nåt på alla hjul i år igen.
Sen satt ja själv o skulle vila, me smärtan i kroppen, fullt me skrik-skrattande människor omkring mig.
Påmind om att Jim Jim för ett år sen bråka om att ja aldrig tog hand om mig o hur han alltid skulle bära min väska även om ja tyckte ja orka.
Ja vill inte fokusera på de svåra, VILL inte tänka på allt som gör ont.
Ja är tacksam för de ja har o är lycklig här i de vi bygger nu.
Men de ändrar ändå inte att ja fortfarande hör Jim Jims Hej då i drömmarna.
Ja går vidare, men han fanns o va en del av mig.
Paniken i att komma hem, efter paniken i att åka bort.
Lyckan i att ha kärlek runt mig, lyckan över att kunna älska igen.
Dubbelt, väldigt, precis som vanligt, dubbelt.
Du älskad tillbaka