Vänner är medecin.

Mitt liv är fucking hopplöst, 
olyckor slängs överallt på min väg.
 
Ja är så trasig i själen av minnen om alla svek,
psykiskt helt slut av påminnelser av döden,
fysiskt obotlig me dubbel diagnoser.
 
Men ja snubblar fram ändå, 
på grund av detta,
klarar ja allt:
 
VÄNNER som bygger saker utan ritningar me mig o står kvar i vått o torrt o gör motvind till medvind
(Min G, min syster o stöttepelare)
 
VÄNNER som precis som ja måste boka avbokningsbart för att inte sista-minuten-fly-in-i-garderoben o som får mig att våga köra fel leende
(Min Betty Boo, mitt skratt i mörkret)
 
VÄNNER som finns där både i mani glädje i planering av tema fester o svarar på sorg samtal från Max parkeringar
(Mitt fantastiska födelsedagsbarn Anna)
 
VÄNNEN som är klokare än många vuxna, har den vackraste själen o som snart växer om mig 
(Min dotter, min mening, mitt hjärtebryn)
 
Tack för att ni finns!!!
 
 
↑