Ledsen men envist kämpande...
Ja tänker inte sluta leva mitt liv!
I veckor har jag gjort kransar o mosshjärtan, tänkt att ja visst klarar att stå på marknader.
De känns då som om jag i alla fall är "något", är "någon" som är "frisk" nog att vara med, som om ja gör något.
Men idag är det kalt, ja har haft för ont för länge, så då slutar kroppen känna hur ont ja egentligen har...
Ända tills den krampar eller domnar bort.
O givetvis sa kroppen stopp när ja står bakom mitt marknads bord, nästan klarat av att "vara med" o känna mig delaktig.
Min fantastiska dotter, som ja är så stolt och tacksam över!!, fick återigen bära en krampande mamma som inte kunde gå själv till en bil.
Människor såg mig svag och sjuk igen.
Tårarna gick inte att hålla tillbaka, o ja skäms igen, är den där "stackaren" som inte kan något.
Misslyckad, hopplös, svag, sjuk!
Men trots att ja fortfarande har svåra kramper i axlar armar händer o får skriva om allt för att fingrarna inte träffar rätt tangenter så ger jag inte upp!
Jag är för arg just nu, för trött på att be om ursäkt för något ja inte kan hjälpa.
Det känns orättvist för jag försöker o försöker, kämpar på o tar nya tag, om o om igen...
Men ändå går de inte o ja skäms varje gång den blir som idag, men ändå gör jag om de, försöker igen.
Ja tänker inte sluta leva mitt liv!!
